när inte instagram räcker till i antal tecken för att få ur sig det man behöver få ur sig, då får man plocka upp den gamla bloggen…

behovet av att skriva brukar smyga sig på när mitt mående inte är bra.

som de flesta vet lider jag av psykiskjävlaohälsa, min ångest är inte så stor så ofta längre men den finns där inne hela tiden, när den ökar i intensitet kan jag kontrollera den, jag har lärt mig hur min kropp fungerar och jag är bra på att stoppa upp innan det går för långt, innan paniken, hjärtklappningarna och andningssvårigheterna kommer.

nu är det svårt… tårarna bränner och vill fram.. jag vill och kan inte gå under igen, min kropp och mitt psyke kommer inte orka det ännu en gång.. symtomen blir fler och fler.. jag glömmer saker, jag glömmer bilbältet, jag glömmer var jag har bilen, jag glömmer ta med mig lunchlådan, jag glömmer vad eleverna på jobbet heter, jag glömmer hur man svarar på mail, jag glömmer vart jag ska, jag glömmer saker! jag hänger inte med i konversationer, det är som att jag bara hör enstaka ord, jag förstår inte sammanhangen, jag måste fråga om flera gånger innan jag förstår vad det ens pratas om..

glömskan är det största just nu, nummer två är värken, det spänner i hela huvudet hela tiden, nacken skrek förra veckan, vila nu sa den! idag vaknade jag med en strålande värk i ryggen, voltaren får vara min kompis idag.. kroppen är öm, tröttheten är här, den som gör att jag inte orkar ta mig för saker, fast jag egentligen vill.. och den jävla yrseln, den som jag är mest rädd för, den fladdrar förbi emellanåt…

så just har jag varit hemma från jobbet ett par dar, jag försöker lyssna på min kropp, jag försöker vila, jag försöker att inte göra så mycket, jag gör allt vad jag kan för att hålla ihop mig själv! allt vad jag kan för att hålla mitt inre under kontroll..

den där psykiskajävlaohälsan är så väldigt olika hos olika personer, det som skrämde mig mest när jag var som sjukast det var döden… det skrämmer mig fortfarande enormt mycket, jag är så rädd för att dö.. jag är så rädd för att personer i min närhet ska dö.. jag vet att det är den vägen vi alla ska vandra, jag vet det men jag vill inte vara med! jag vill hoppa av den vägen och gå en annan liten stig där det är ljust och fint och där döden inte alls finns.. jag vill inte ha döden nära mig för den skrämmer mig så jävla mycket.

någon som jag tycker väldigt mycket om, som inte mår bra, ser just nu döden som en av sina utvägar och det äter det upp mig inifrån.. jag kan inte andas och jag behöver luft! jag vet inte hur jag kan påverka för att alla dessa dumma mörka tankar ska försvinna.. det gör så ont i mitt hjärta! maktlösheten i att inte veta vad jag kan göra, kan jag ens göra något? det gör så ont!